Själva idén om sexberoende kan få en del människor att se rött.  Nu skriver jag om de som raljerar över ”myten” om sexberoende, de som argumenterar för att sexberoende är bara en ursäkt för att bete sig illa för den som håller på och ett sätt att tjäna pengar för de som arbetar med det.

 En sexberoende förnekares anatomi

Själv föredrar jag att se dessa förnekare som en del i ett större socialt fenomen som i sig är värd att studera. För närvarande kommer dessa förnekare i två ”smaker”.  Motståndare till sexberoende konceptet tror att;

1. Sexberoende är egentligen normala beteenden

Dessa är de personer som har försvarsreaktioner mot allt vad sexberoende och behandling för detta heter. De ser det som ett sätt att hålla tillbaka människors behov av att vara sexuellt frigjorda. På deras bloggar och i deras kommentarer på nätet brukar de skämtsamt (nervöst?) försvara beteenden kring vilka de verkar ha någon slags obekräftad och obearbetad skamkänsla. Budskapet är – ”Alla gör det och du tycker det är sjukt bara för att du är så pryd!”. Det gamla terapimässiga talesättet – ”Obearbetad skam leder till skamlösa beteenden” – gäller för många av dessa personer. Samtidigt som inställningen är ologisk till sin natur är dessa personer oftast felaktigt informerade. En bidragande orsak till missinformationen är att utbildnings institutioner inte heller har korrekt och uppdaterad information om sexberoende. Sexolog utbildningarna på universiteten t ex har nästan ingen information om sexberoende. Frivilliga organisationer som tillhandahåller hjälp för människor som har sexuella problem har inte heller relevant information eller evidentbaserad behandlingsmässiga strategier för sexberoende.

 2. Sexberoende är egentligen en ursäkt för att slippa ta ansvar för sina dåliga beteenden

Detta argument kommer från alla möjliga håll, inklusive läroverk och forskningsvärlden. Det är en minimering av allvaret i problemet och det lidande som sexberoende kan orsaka. Budskapet är ungefär – ”De som kallar sig för sexberoende beter sig bara illa och de måste ta ansvar för det de gör istället! Skärp er!” Argument nummer två kan också ta följande form – ”Om sex är ett beroende så är allting det” eller ”Om vi tillåter att kalla vad som helst för ett beroende kommer det att sluta med att ingen tar ansvar för någonting”.

 Bege dessa argument innebär i slutändan att vi inte bör behandla frågan om tvångsmässiga sexuella beteenden och följaktligen inte göra någonting åt det.

 Vi behöver förstå förnekare, inte döma dem

 Förnekare har alltid funnits i relation till nästan varje ovälkommen företeelse som vuxit fram under människans historia. Ibland har man tagit en socialt accepterat position som överensstämmer med religiösa eller andra dogmer och agerat i enlighet med detta; bränt kättare på bål eller fängslat psykiskt sjuka. I andra fall har de helt enkelt snurrat iväg i tokiga konspirationsteorier som att terroristattackerna i New York var i verkligheten en sammansvärjning som den amerikanska regeringen låg bakom eller att Förintelsen aldrig ägde rum.

Ovan nämnda konsperationsteorier är olika försök att förklara eller ta itu med något som upplevs som obegripligt och oacceptabelt. I detta avseende är det frågan om försvarsmekanismer - och ingenstans mer uppenbara än när det gäller områden som berör sexualitet och sexberoende.

Sexberoende förnekarna traskar alltså på en stig väl rest i tidigare epoker av dem som ville försvara sig mot olika företeelser som de fann mycket hotfulla. Detta gäller särskilt under modern tid i utvecklingen av sjukdomsmodeller relaterad till mental hälsa. Det har varit en mycket successivt och långvarig process att omvandla "dödssynderna" till mänskliga psykologiska lidanden och en fråga om mental hälsa.

Rädsla och avsky sedd som en fas i utveckling

Just därför att jag tror sexberoende förnekarna verkligen reagerar utifrån en omedveten rädsla tror jag inte heller att professionella som arbetar med sexberoende kan avfärda dem. Snarare behöver vi förstå. De kommer inte att försvinna. De kommer även i fortsättningen att förvirra allmänheten och stå i vägen för utveckling, ungefär på samma sätt som de som förnekar den globala uppvärmningen står i vägen när vi ska skydda biosfären.

I den takt som vidskepelser och rädsla kring sociala sjukdomar börjar försvinna, flyttas problemet genom en förutsägbar sekvens i allmänhetens medvetenhet. Denna process går från demonisering och kriminalisering till att se det som ett hälsoproblem och sedan till integration. Vi kan jämföra med alkoholism. Först sas det vara en moralisk brist, sen blev det ett juridiskt problem och försäkringsfråga, sedan en medicinsk sjukdom, och slutligen till en större samhällelig eller folkhälsofråga.

Om man bortser från olagliga sexuella beteenden betyder detta att samhällets nuvarande inställning till sexberoende har börjat gå förbi demonisering och kriminaliserings fasen, men har ännu inte nått den fas som handlar om att se det som ett hälsoproblem. Den övergången är på gång och kommer att mynna ut i en utveckling av allmänhetens medvetenhet, som i sin tur innebär att skingra rädsla och konfrontera dömande attityder. Även om det alltså finns ett antal signaler om att detta börjar ske (t ex att landstinget i Stockholm börjar behandla ”Hypersexuellstörning”) är det alltså upp till oss som arbetar med problemet att tålmodigt förklara.

”Denial is not a river in Egypt”