Om

Vår sexualitet är en gåva som bör vara en integrerad och balanserad del av vår livserfarenhet. När sex blir allt mer tidskrävande; när vi får negativa konsekvenser av det vi gör utan att kunna upphöra med det som skapar problemen; när vi inte längre styr över vår sexualitet fungerar den istället som en barriär mot andra människor som ger näring till skam och självförakt. När vi berövar oss själva hälsosamma sexuella uttryck isolerar vi oss från möjligheten att knyta an hos andra. Sexuell hälsa skapar däremot intimitet och närhet som kännetecknas av tillit, respekt, glädje och trygghet.

Presentation

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Visar inlägg från mars 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Denna blogg är flyttad!

Denna blogg är flyttad till:
 
http://eriksundby.blogspot.se/
 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Sexberoende Bortom DSM-V

Verken sexberoende eller hypersexuellstörning kommer att finnas med i den femte upplagan av den diagnostiska manualen för psykiatriska diagnoser - DSM-V. Åsikter om detta beslut av American Psychiatric Association (APA) varierar mellan olika personer som arbetar professionellt med människor. Vissa terapeuter har tolkat APA: s beslut att utesluta dessa diagnoser från DSM-V som en seger mot en "sex-negativ" diagnos, medan vi som behandlar dessa problem är oroliga för konsekvenserna av denna försummelse (i mitt tycke) från APAs sida:

1) Utan formella diagnostiska kriterier för att fastställa förekomsten av problematiska sexuella beteenden kan terapeuter göra terapi på många olika sätt som förvärrar de problematiska effekterna av tvångsmässiga sexuella beteenden

2) Man gör det allmänt svårare för personer som söker behandling för sexuellt tvångsmässiga beteenden. Korrekt behandling blir oåtkomligt för många individer

I mitt yrkesval har jag som terapeut väldigt många gånger sett de förödande resultaten av sexuella beteenden som löper amok och därför känner jag mig besviken på APA: s ”dom”. Denna känsla av besvikelse gör samtidigt att jag har svårt att låta bli att reflektera över deras egen historia. Det dröjde till exempel väldigt länge innan de tog bort homosexualitet som en psykiatrisk diagnos…

Oavsett detta blir effekterna av det hela både en fråga om folkhälsa och personlig välbefinnande för många människor, eftersom sexuella beteenden som man förlorat sin förmåga att styra över orsakar betydande psykologisk, social, relationell och ekonomiskt lidande för enskilda individer och deras familjer. I sina värsta scenarier kan de leda till sexuellt överförbara sjukdomar, sammanbrott och uppbrott i familjer och en rad juridiska, rättsliga och ekonomiska problem. Min syn är att problemet heter sexberoende, men diagnosen hypersexuellstörningar kunde ändå ha varit ett steg i rätt riktning för att legitimera problemet.

Argumentet att behandling för sexberoende är en företeelse som lagts fram av "sex-negativa" personer och verksamheter bortser helt från den smärta, förvirring, trauma, rädsla och hopplöshet som upplevs av sexberoende personer och deras familjer. Detta riskerar att lämna i sin tur par och familjeterapeuter (alltså de som brukar behandla äktenskapliga problem inom ramen för monogami) med mycket få alternativ för att förklara beteenden hos en make eller maka som ständigt har sex utanför äktenskapet. Hur kan en familjerådgivare eller par terapeut erbjudande stöd till en person som vid upprepade tillfällen är förrådd av sin makes eller makas otrohet? Förklarar terapeuten bara att "din man är narcissist?" Eller att "din fru kämpar med borderline personlighetsstörning"? Dessa förklaringar är förenklingar, ofta felaktiga, och erbjuder lite terapeutiskt stöd när någon försöker desperat förstå en makes kroniska mönster av svek och otrohet.

De flesta människor vill inte förråda det förtroende de har tillsammans med en nära anhörig, och ännu färre vill att sina svek utvecklas till ett kroniskt mönster som förstör sammanhållningen i familjen och livet i allmänhet. Men detta är vad vi ser hos människor som kämpar med beroende, oavsett om beroendet är alkohol, droger, spel eller tvångsmässiga sexuella och sexuellt relaterade aktiviteter. Varför skulle vi inte se kroniska mönster av sexuella beteenden som är destruktiva för familjelivet, yrkeslivet och privatlivet som ett möjligt tecken på missbruk eller beroende?

Som terapeuter som ibland förlitar sig på DSM måste vi också ge tilltro till våra observationer - även när våra observationer inte pekar på några officiella diagnoser. Ta till exempel PTSD. Symptom som vanligen förknippas med Post Traumatic Stress Disorder och traumatisk hjärnskada beskrevs först 1915 av den engelska läkaren Charles Myers. Under hans tid tyckte kritiker att det som Myers beskrev som "shell shock" inte var ett legitimt tillstånd utan istället en serie av falska symptom som utagerades av fega soldater under första världskriget. Men 65 år efter Myers först skrev om ”shell-shock” införlivade APA Post Traumatic Stress Disorder som en legitim psykisk störning i DSM-III.

I likhet med PTSD blir de flesta störningar i DSM bara officiella diagnoser efter långa tider av forskning och debatt. Även om det finns tydliga fördelar med detta (i processen att få in en företeelse i DSM skärps kriterierna och argumenten för och emot), är det ibland som att klättra uppför en hal bergsväg. Detta ingår i DSMs natur men kan också försätta många terapeuter i en svår situation varje gång de konfronteras med konsekventa mönster av psykiskt lidande som inte går att rada upp utifrån någon diagnos i just DSM. Skulle terapeuten konceptualisera problemet genom filtret för en befintlig diagnos som inte riktigt passar in? Eller ska terapeuten gå bortom diagnos och konceptualisera problemet baserad på noggrant observerade beteendemönster? Detta är den verklighet som drabbar terapeuter som ser mönster av missbruk eller beroende i sina klienters sexuella beteenden.

Vi kan konceptualisera mönster av sexuella beteenden som löper amok som ett missbruk eller beroende (trots utelämnandet av detta i DSM-V). Eller vi kan försöka förstå dessa mönster genom att diagnostisera depression, ångestsyndrom, olika slags relations problem eller personlighetsstörning, men när vi gör det kommer vi inte riktigt till kärnan i frågan och förnekar oss själva möjligheten att göra relevanta behandlingsplaneringar.

När vi konceptualiserar kroniska sexuella beteenden som är destruktiva för personers liv som ett beroende har vi helt plötsligt en färdplan för att erbjuda behandling, stöd och hopp för att kunna hitta nya beteendemönster. Vi använder en behandlingsplan som flyttar en person från destruktiva sexuella beteenden mot hälsa, på samma sätt som andra behandlingar för missbruk och beroende gör. Detta inkluderar stödgrupper, motiverande samtal, psykosocial utbildning och kognitiv beteendeterapi som erbjuds i antingen öppenvård eller sluten vård. Dessa behandlingsalternativ syftar till upprättandet av känslomässig nykterhet från specifika sexuella beteenden som är destruktiva och problematiska för den som är beroende. Processen att uppnå nykterhet sammanfaller med att man upprättar ett stödnätverk, på samma sätt som Anonyma Alkoholister har skapat socialt stöd för alkoholister i årtionden. Genom att vara öppen för tanken att sexmissbruk och sexberoende finns behöver terapeuter inte famla i mörkret när de hjälper någon med ett mönster av sexuella beteenden som de förlorat kontrollen över. Istället kan terapeuten utforma en behandlingsplan som bygger på allt vi redan lärt oss genom årtionden av att behandla andra beroenden. Historiskt sett har välmenande läkare och terapeuter trott att alkoholism inte var behandlingsbar och kallade det för andra saker. Under tiden var det upp till dem som kämpade med sjukdomen att hitta ett sätt att hjälpa sig själva och varandra. Nu håller det medicinska samfundet med om att alkoholism är ett beroende. Sexberoende är i en liknande situation idag. I grund och botten innebär detta att om vi behandlar sexberoende som ett beroende fungerar detta för de som vill ha hjälp och är villiga att göra jobbet, på samma sätt som när det gäller behandling för alkoholism.  Jag har funnit att beroende personer uppskattar att få reda på att det de gör som saboterar deras liv har ett namn och att de inte är galna, utan att de vid något tillfälle förlorade kontrollen. Att hjälpa dessa personer att uppnå nykterhet ger dem tillbaka kontrollen - en dag i taget.

0 kommentarer | Skriv en kommentar