Erik Sundby's Sexberoende Blogg

Verken sexberoende eller hypersexuellstörning kommer att finnas med i den femte upplagan av den diagnostiska manualen för psykiatriska diagnoser - DSM-V. Åsikter om detta beslut av American Psychiatric Association (APA) varierar mellan olika personer som arbetar professionellt med människor. Vissa terapeuter har tolkat APA: s beslut att utesluta dessa diagnoser från DSM-V som en seger mot en "sex-negativ" diagnos, medan vi som behandlar dessa problem är oroliga för konsekvenserna av denna försummelse (i mitt tycke) från APAs sida:

1) Utan formella diagnostiska kriterier för att fastställa förekomsten av problematiska sexuella beteenden kan terapeuter göra terapi på många olika sätt som förvärrar de problematiska effekterna av tvångsmässiga sexuella beteenden

2) Man gör det allmänt svårare för personer som söker behandling för sexuellt tvångsmässiga beteenden. Korrekt behandling blir oåtkomligt för många individer

I mitt yrkesval har jag som terapeut väldigt många gånger sett de förödande resultaten av sexuella beteenden som löper amok och därför känner jag mig besviken på APA: s ”dom”. Denna känsla av besvikelse gör samtidigt att jag har svårt att låta bli att reflektera över deras egen historia. Det dröjde till exempel väldigt länge innan de tog bort homosexualitet som en psykiatrisk diagnos…

Oavsett detta blir effekterna av det hela både en fråga om folkhälsa och personlig välbefinnande för många människor, eftersom sexuella beteenden som man förlorat sin förmåga att styra över orsakar betydande psykologisk, social, relationell och ekonomiskt lidande för enskilda individer och deras familjer. I sina värsta scenarier kan de leda till sexuellt överförbara sjukdomar, sammanbrott och uppbrott i familjer och en rad juridiska, rättsliga och ekonomiska problem. Min syn är att problemet heter sexberoende, men diagnosen hypersexuellstörningar kunde ändå ha varit ett steg i rätt riktning för att legitimera problemet.

Argumentet att behandling för sexberoende är en företeelse som lagts fram av "sex-negativa" personer och verksamheter bortser helt från den smärta, förvirring, trauma, rädsla och hopplöshet som upplevs av sexberoende personer och deras familjer. Detta riskerar att lämna i sin tur par och familjeterapeuter (alltså de som brukar behandla äktenskapliga problem inom ramen för monogami) med mycket få alternativ för att förklara beteenden hos en make eller maka som ständigt har sex utanför äktenskapet. Hur kan en familjerådgivare eller par terapeut erbjudande stöd till en person som vid upprepade tillfällen är förrådd av sin makes eller makas otrohet? Förklarar terapeuten bara att "din man är narcissist?" Eller att "din fru kämpar med borderline personlighetsstörning"? Dessa förklaringar är förenklingar, ofta felaktiga, och erbjuder lite terapeutiskt stöd när någon försöker desperat förstå en makes kroniska mönster av svek och otrohet.

De flesta människor vill inte förråda det förtroende de har tillsammans med en nära anhörig, och ännu färre vill att sina svek utvecklas till ett kroniskt mönster som förstör sammanhållningen i familjen och livet i allmänhet. Men detta är vad vi ser hos människor som kämpar med beroende, oavsett om beroendet är alkohol, droger, spel eller tvångsmässiga sexuella och sexuellt relaterade aktiviteter. Varför skulle vi inte se kroniska mönster av sexuella beteenden som är destruktiva för familjelivet, yrkeslivet och privatlivet som ett möjligt tecken på missbruk eller beroende?

Som terapeuter som ibland förlitar sig på DSM måste vi också ge tilltro till våra observationer - även när våra observationer inte pekar på några officiella diagnoser. Ta till exempel PTSD. Symptom som vanligen förknippas med Post Traumatic Stress Disorder och traumatisk hjärnskada beskrevs först 1915 av den engelska läkaren Charles Myers. Under hans tid tyckte kritiker att det som Myers beskrev som "shell shock" inte var ett legitimt tillstånd utan istället en serie av falska symptom som utagerades av fega soldater under första världskriget. Men 65 år efter Myers först skrev om ”shell-shock” införlivade APA Post Traumatic Stress Disorder som en legitim psykisk störning i DSM-III.

I likhet med PTSD blir de flesta störningar i DSM bara officiella diagnoser efter långa tider av forskning och debatt. Även om det finns tydliga fördelar med detta (i processen att få in en företeelse i DSM skärps kriterierna och argumenten för och emot), är det ibland som att klättra uppför en hal bergsväg. Detta ingår i DSMs natur men kan också försätta många terapeuter i en svår situation varje gång de konfronteras med konsekventa mönster av psykiskt lidande som inte går att rada upp utifrån någon diagnos i just DSM. Skulle terapeuten konceptualisera problemet genom filtret för en befintlig diagnos som inte riktigt passar in? Eller ska terapeuten gå bortom diagnos och konceptualisera problemet baserad på noggrant observerade beteendemönster? Detta är den verklighet som drabbar terapeuter som ser mönster av missbruk eller beroende i sina klienters sexuella beteenden.

Vi kan konceptualisera mönster av sexuella beteenden som löper amok som ett missbruk eller beroende (trots utelämnandet av detta i DSM-V). Eller vi kan försöka förstå dessa mönster genom att diagnostisera depression, ångestsyndrom, olika slags relations problem eller personlighetsstörning, men när vi gör det kommer vi inte riktigt till kärnan i frågan och förnekar oss själva möjligheten att göra relevanta behandlingsplaneringar.

När vi konceptualiserar kroniska sexuella beteenden som är destruktiva för personers liv som ett beroende har vi helt plötsligt en färdplan för att erbjuda behandling, stöd och hopp för att kunna hitta nya beteendemönster. Vi använder en behandlingsplan som flyttar en person från destruktiva sexuella beteenden mot hälsa, på samma sätt som andra behandlingar för missbruk och beroende gör. Detta inkluderar stödgrupper, motiverande samtal, psykosocial utbildning och kognitiv beteendeterapi som erbjuds i antingen öppenvård eller sluten vård. Dessa behandlingsalternativ syftar till upprättandet av känslomässig nykterhet från specifika sexuella beteenden som är destruktiva och problematiska för den som är beroende. Processen att uppnå nykterhet sammanfaller med att man upprättar ett stödnätverk, på samma sätt som Anonyma Alkoholister har skapat socialt stöd för alkoholister i årtionden. Genom att vara öppen för tanken att sexmissbruk och sexberoende finns behöver terapeuter inte famla i mörkret när de hjälper någon med ett mönster av sexuella beteenden som de förlorat kontrollen över. Istället kan terapeuten utforma en behandlingsplan som bygger på allt vi redan lärt oss genom årtionden av att behandla andra beroenden. Historiskt sett har välmenande läkare och terapeuter trott att alkoholism inte var behandlingsbar och kallade det för andra saker. Under tiden var det upp till dem som kämpade med sjukdomen att hitta ett sätt att hjälpa sig själva och varandra. Nu håller det medicinska samfundet med om att alkoholism är ett beroende. Sexberoende är i en liknande situation idag. I grund och botten innebär detta att om vi behandlar sexberoende som ett beroende fungerar detta för de som vill ha hjälp och är villiga att göra jobbet, på samma sätt som när det gäller behandling för alkoholism.  Jag har funnit att beroende personer uppskattar att få reda på att det de gör som saboterar deras liv har ett namn och att de inte är galna, utan att de vid något tillfälle förlorade kontrollen. Att hjälpa dessa personer att uppnå nykterhet ger dem tillbaka kontrollen - en dag i taget.

För nästan 4000 år sedan infördes Hammurabis lagar, bl.a. ”Öga för öga, tand för tand”. Denna primitiva lag finns i viss mån även idag och går att se bevis för lite varstans – och ibland går det till och med till ytterligheter. Pga. våra begränsningar har få människor – kanske ingen av oss – förmåga att se olika situationer helt klart och tydligt. Är inte det mesta subjektivt? De flesta av oss kommer någon gång att hitta anledningar att spela Gud som utmäter straff, antingen subtilt genom passiv-aggressivitet eller uppenbart genom sabotage – eller genom vårt sexberoende. Vem som helst kan tyckas vara en fiende i stunden, även nära och kära och de vi älskar. Ibland triggas alltså våra personliga historiska mönster!

Känslor av besvikelse, ilska och orättvisa är vanliga under hela barndomen. Splittringen som kan uppstå av att ha upplevt båda kärlek och hat i relation till viktiga personer under uppväxttiden kan vara traumatiserande, om inte möjlighet finns att på ett hälsosamt sätt integrera eller härbärgera dessa ytterligheter. Jag kommer ihåg när jag var liten och hade bråkat med mina föräldrar, hur jag kunde ligga på min säng och tänka – ”Tänk om jag vore död. Då skulle de ångra sig. Då skulle de be om förlåtelse.” - Jag fick fantasibilder av hur de stod vid min grav och bad om ursäkt för det de hade gjort, storgråtande i sin sorg – ”Kom tillbaka. Förlåt oss.” – Men då skulle det minsann vara för sent! Att jag i så fall låg där död hade ingen betydelse alls i det sammanhanget, jag skulle ju ändå få rättvisa och mina föräldrar skulle få sitt straff! Senare i livet gjorde jag många andra saker för att hämnas, men i stort sett kan man säga att jag låg kvar där i min säng med mina fantasier om rättvisa och hämnd i många, många år.

Jag påminns om en gammal indiansaga. Jag kommer inte ihåg hela sagan med den går ungefär så här: 

Det var en farfar och sonson som var ute på en skogsvandring. Framåt kvällen gjorde de upp en brasa och hade det fint. Farfar sa till sonsonen – ”Jag tror att alla människor äger två hundar. Den ena är blå (eller om det var någon annan färg?) och den är bitsk. Den tycker inte om att man kommer nära och skäller på allt och alla. Den andra är vitt (?) och tycker om att bli klappad och att springa på ängarna och rulla sig i gräset. Och de här två hundarna slås ständigt med varandra.”

Grabben tänkte på det där ett tag och så frågade han – ”Men farfar, vilken hund är det som vinner när de slås?”

Varpå farfar svarade – ”Det beror på vilken man ger mat. Den som får mest näring vinner.”

När det uppstår konfliker i en miljö som är fast förankrad i kärlek kan barn förverkliga intimitet i sina relationer. I känslomässigt vacklande eller utarmade miljöer tycks alla kärleksfulla band hotas av en konflikt.

Att stå upp för orättvisor eller att kräva vedergällning kan vara förståeligt. Men att uppnå detta genom hat eller genom våld kommer aldrig att leda till harmoni, välbefinnande eller sinnesro. Medlen måste vara lika med det resultat man vill uppnå. Det enda motgift för hämnd är att älska sig själv och känslan av att vara älskad. Är det möjligt att bjuda på kärlek, medkänsla, medvetenhet och förståelse när hämndens låga förbrukar och tär?  Vi behöver alla lära oss att utveckla tillit och tro på oss själva i stället för att vara så pass beroende av andra människor att minsta svek får oss att känna som att livet är över. Hämndlyssna tankar eller handlingar är alltid ett tecken på att du ”matar fel hund.” Det finns inget i den yttre världen som någonsin kommer att göra oss hela. Sinnesro är ett inre arbete.

Följande är ett mejl jag skickat till Socialstyrelsen idag!

Det är få som kunnat undgå att uppmärksamma de många skandaler med sex som ledord som förmedlas via media så gott som dagligen. Personal på behandlingshem för kemiskt beroende, terapeuter på familjerådgivningar, människor som arbetar med familjerätt, kuratorer och vårdpersonal kommer också i allt högre grad i kontakt med problematik med sexuella förtecken. Information om sexberoende har vuxit framför allt de senaste 5 åren. Antalet hjälpsökande individer och deras familjer har också ökat väldigt mycket. Detta har fört med sig att fler och fler som säger sig behandla sexberoende har satt upp skylten och erbjuder hjälp. Men eftersom sexberoende inte är erkänd som diagnos i Sverige finns det inte heller någon ansvarig myndighet som granskar, utövar tillsyn eller kvalitetssäkrar dessa verksamheter. Faktum är att vem som helst kan slå upp en skylt och erbjuda hjälp. Sen är det förmodligen upp till varje enskild hjälpsökande att avgöra om just den verksamhet man söker hjälp hos ger korrekt hjälp eller inte. Detta försvåras givetvis av att de flesta hjälpsökande och deras anhöriga har fått så pass allvarliga negativa konsekvenser av sexberoendet - och mår så dåligt över detta - att de vill ha nästan vad som helst så fort som möjligt. Den som har finaste hemsida vinner.

Nu har även Landstingen börjat behandla sexberoende. Vilket för vår del innebär en ojämn fördelning mellan vår privata verksamhet och just landstinget. En orättvis konkurrensfördelning där landstingen får alla resurser och vi som är privata får ingenting. Återigen – eftersom sexberoende inte finns i Sverige finns det inte heller någon upphandlings förfarande för tjänster som hänger ihop med sexberoende, anhörigproblematik och medberoende relaterad till sexberoende. Ändå är landstinget i Stockholm en konkurrent till oss. Jag vill tilläga att inte ens där använder man sig av evidentbaserad metodik som bygger på forskning. Man försöker göra sin egen statistiskt underlag för att senare kunna hitta bra metodik. Detta låter ju bra men jag menar att det sker till men för de patienter som söker hjälp – eftersom de inte får tillgång till den metodik som redan finns. Det är som att uppfinna hjulet en gång till och skattebetalare får betala.

Internationellt sett finns det redan en standardisering av metodik som bygger på beprövad metod och informationsutbyte. Det finns ett nätverk av professionella människor som behandlar sexberoende på samma sätt – förutom när det gäller kulturella skillnader. Informationsutbytet har pågått i många år och växer hela tiden. Jag har personligen kontakt med sexberoende terapeuter i många länder. Man kan gå i behandling för sexberoende hos oss i Stockholm och i t ex Los Angeles eller London och det är samma behandling (faktum är att vi också haft ett antal patienter som vi remitterat till dessa behandlingsverksamheter när de flyttat utomlands).  Det finns internationella seminarier där deltagarna kommer från många olika håll och där det sker en ständig uppdatering. Inget av detta känner man till i Sverige – förutom hos oss eftersom vi deltar.   

 Vi kan ta den verksamhet som jag är ansvarig för som exempel. Jag hade arbetat med behandling för kemiskt beroende väldigt många år innan jag började arbeta med sexberoende (2002), med allt vad det innebär i relation till socialtjänst och kriminalvård. Bl. a. var jag mån om att den verksamhet jag och mina kollegor skulle utveckla skulle byggas upp på ett korrekt sett. Vi införde etikregler och hörde av oss till socialstyrelsen och försökte få en kontaktperson där. Vi startade ett system för journalföring och införde verktyg för diagnostisering. Vi gick så långt att vi skaffade oss tillstånd för att bedriva behandling för kemiskt beroende för att kunna behandla de fåtal patenter som hade ett korsberoende där kemikalier ingick. Medan vi utvecklade vår verksamhet insåg vi att vi behövde mer kunskap för att kunna erbjuda hjälpsökande bättre hjälp. Vi åkte till USA och utbildade oss specifikt för att arbeta med sexberoende. . Eftersom vi är ett privat företag går all vår ev. vinst till att utbilda och uppdatera vår personal. För närvarande är vi i en situation där vi har tillstånd att bedriva behandling för sexberoende i USA och är erkända och godkända båda där och internationellt sett. Vår klinik är välkänd i ett internationellt sammanhang och vi tar också emot patienter från många olika länder i EU, Afrika, mellanöstern – ja, t.o.m. Hong Kong!

Vi vill bli granskade. Jag har själv pratat med olika människor på socialstyrelsen och i landstingen under åren som gått. Många förstår vårt problem, men det finns ingen som tar tag i det från myndigheternas sida. För närvarande startar jag upp en utbildning för människor som är intresserade av att arbeta med sexberoende/hypersexualitet för att vi ska kunna sprida kunskapen och de evidentbaserade behandlingsmetoder vi lärt oss själva under årens lopp och genom det vi lärt oss i certifieringen vi fått i USA.  Min personal och jag tycker det vore oerhörd tragiskt om behandling för sexberoende förknippas med geschäft.

På DBK har vi startat en intresseorganisation för människor som behandlar sexberoende utifrån evidens och forskning med statistiskt underlag. Den organisationen heter European Sex Addiction Therapists (ESAT). En så länge är medlemsantalet låg men det kommer att växa.  Men vad – om något - kan socialstyrelsen göra?   

DBK är en privat behandlingsverksamhet som startade 2004. Vi är Europas äldsta och mest erfarna verksamhet. Vi är idag tio personer som arbetar där – alla har gått eller går i utbildning för att arbeta specifikt med sexberoende. Sedan vi startade vår verksamhet har c:a 1230 personer gjort behandling, inklusive anhöriga. Av dessa är det 75 % som hittat ett nytt sett att leva. Alltså en högre siffra än det som brukar uppges vid behandling för kemiskt beroende. 

 

Erik Sundby, verksamhetschef

DBK

...de flesta människor upplever Jul och Nyår som en glad period fylld av familjesamvaro, kontakt med nära vänner och glada fester. För sexberoende personer och deras anhöriga kan dock Jul och Nyårshelgerna vara en prövning. För dessa individer är helgerna stressande och det kan kännas obehagligt att behöva vara ”lycklig”, sorglös och känslomässigt närvarande (eller åtminstone låtsas vara det).  Ibland är tillfrisknande sexberoende personer överväldigade av trycket och kan t.o.m. återgå till sina gamla utagerandemönster. Och många ännu-inte-i-tillfrisknandet sexberoende personer upptäcker hur de eskalerar i sina destruktiva mönster. Antingen tillbringar de mer tid i sina utageranden eller så ökar de den känslomässiga intensiteten i sina beteenden genom att delta i nya, mer kraftfulla och spänningsfyllda handlingar.

Lyckligtvis finns det ett antal steg som alla sexberoende personer kan vidta för att bibehålla eller till och med påbörja nykterhet under Julhelgen.

Om du redan är i tillfrisknande för sexberoende:

• Håll dig till dina vanliga rutiner så mycket som möjligt. Även om dessa sannolikt kommer att störas av lediga dagar, fester och andra evenemang. Rutiner ger tröst och trygghet, och välbefinnande är mycket viktigt under stressiga tider. Håll dig till ditt vanliga schema när det gäller att gå på gym, städa huset, titta på din favorit TV-program, etc.

• Fortsätt att delta i dina terapisessioner, 12-stegsmöten eller i andra stödgrupper och tillfrisknande sammanhang. Du kanske även behöver delta i några extra möten?  De flesta tillfrisknande personer tycker helgdagar är svåra och att tala om det på gruppnivå hjälper inte bara dig utan alla andra i rummet.

• Försök att inte FROSSA med alkohol. Bara för att du inte kan agera ut sexuellt eller romantiskt betyder det inte att du måste bedöva dig själv med drinkar! I tillfrisknandets värld kallas detta för att byta platser på Titanic. Utsikten är annorlunda, men fartyget sjunker fortfarande.

• Använd inte julskinkan för att slå på dig själv (alltså för att du äter för mycket)! Ingen är perfekt. Att slå sig sönder och samman över en relativt ofarlig överseende under en säsong där även alla andra människor ibland kämpar med självbehärskning är meningslöst, och en snabb väg till återfall.

• Ta hand om dig. Ibland tillbringar sexberoende personer så mycket tid med att oroa sig för andra (make, barn, etc.) under lediga tider att de glömmer bort sig själva. Förutom grundläggande egenvård (t ex att äta rätt, få tillräckligt med sömn, gå på möten, och checka in med din sponsor), bör du köpa dig en gåva eller ta några minuter att helt enkelt fly stojet och stimmet och njuta av ensamheten och tystnaden. Många i tillfrisknande upplever en kort paus som ett bra sätt att ladda batterierna.

• Undvik att isolera dig. Om du bor ensam är det bra att komma ut ur huset för att bara ta en promenad, en bit mat, se en film eller umgås med familjemedlemmar eller vänner i tillfrisknande. Ju mer du är i närheten av stödjande människor i ditt nätverk, desto mindre sannolikt är det att du tar ett återfall.

• Om du verkligen kämpar med att avhålla dig, hitta ett sätt att hjälpa en annan person. Detta gör verkligen jobbet. Volontär på ett härbärge, hjälpa till i olika frivillig organisationer, eller bäst av allt, hitta ett sätt att hjälpa en annan sexberoende eller förälskelseberoende att hålla sig fri från utageranden.

• Använd inte fantasin om att alla andra har en perfekt Jul– och Nyårhelg och du är den enda som behöver kämpa. ALLA kämpar. Mediebilden av lyckliga familjer leende och sjungande medan de shoppar eller småmysigt slurpande i sig glögg framför en varm brasa är inte verkligheten. Verkliga livet är stökigt. Verkliga människor är röriga. Riktiga helger är också röriga och stressande för många människor ... och det är helt OK.

Om du fortfarande är aktiv i ditt sexberoende eller förälskelseberoende:

Nu är en bra tid att räcka ut en hand och be om och ta emot hjälp. Den bästa Nyårs gåva du kan ge dig själv och dina nära och kära är sexuell och romantisk nykterhet. Att gå på ett möte eller prata med en certifierad sexberoende terapeut är fina första steg. Du kanske inte "blir bra" i tid för att njuta fullt ut av den här julen, men med lite hårt arbete och engagemang kan du se till att framtida säsonger är fyllda med äkta intimitet och glädje. Certifierade sexberoende terapeuter finns på DBK (www.dbksverige.se), eller så kan du söka upp möten genom att söka på webbplatserna för SLAA, SAA eller ASD.

Jag önskar alla människor en god Jul och ett gott Nytt år!

Själva idén om sexberoende kan få en del människor att se rött.  Nu menar jag de som raljerar över ”myten” om sexberoende, de som argumenterar för att sexberoende är bara en ursäkt för att bete sig illa för den som håller på och ett sätt att tjäna pengar för de som arbetar med det.

 

En sexberoende förnekares anatomi

Själv föredrar jag att se dessa förnekare som en del i ett större socialt fenomen som i sig är värd att studera. För närvarande kommer dessa förnekare i två ”smaker”.  Motståndare till sexberoende konceptet tror att;

 

1. Sexberoende är egentligen normala beteenden

Dessa är de personer som har försvarsreaktioner mot allt vad sexberoende och behandling för detta heter. De ser det som ett sätt att hålla tillbaka människors behov av att vara sexuellt frigjorda. På deras bloggar och i deras kommentarer på nätet brukar de skämtsamt (nervöst?) försvara beteenden kring vilka de verkar ha någon slags obekräftad och obearbetad skamkänsla. Budskapet är – ”Alla gör det och du tycker det är sjukt bara för att du är så pryd!”. Det gamla terapimässiga talesättet – ”Obearbetad skam leder till skamlösa beteenden” – gäller för många av dessa personer. Samtidigt som inställningen är ologisk till sin natur är dessa personer oftast felaktigt informerade. En bidragande orsak till missinformationen är att utbildnings institutioner inte heller har korrekt och uppdaterad information om sexberoende. Sexolog utbildningarna på universiteten t ex har nästan ingen information om sexberoende. Frivilliga organisationer som tillhandahåller hjälp för människor som har sexuella problem har inte heller relevant information eller evidentbaserad behandlingsmässiga strategier för sexberoende.

 

 2. Sexberoende är egentligen en ursäkt för att slippa ta ansvar för sina dåliga beteenden

Detta argument kommer från alla möjliga håll, inklusive läroverk och forskningsvärlden. Det är en minimering av allvaret i problemet och det lidande som sexberoende kan orsaka. Budskapet är ungefär – ”De som kallar sig för sexberoende beter sig bara illa och de måste ta ansvar för det de gör istället! Skärp er!” Argument nummer två kan också ta följande form – ”Om sex är ett beroende så är allting det” eller ”Om vi tillåter att kalla vad som helst för ett beroende kommer det att sluta med att ingen tar ansvar för någonting”.

 

 Bege dessa argument innebär i slutändan att vi inte bör behandla frågan om tvångsmässiga sexuella beteenden och följaktligen inte göra någonting åt det.

 

Vi behöver förstå förnekare, inte döma dem

 Förnekare har alltid funnits i relation till nästan varje ovälkommen företeelse som vuxit fram under människans historia. Ibland har man tagit en socialt accepterat position som överensstämmer med religiösa eller andra dogmer och agerat i enlighet med detta; bränt kättare på bål eller fängslat psykiskt sjuka. I andra fall har de helt enkelt snurrat iväg i tokiga konspirationsteorier som att terroristattackerna i New York var i verkligheten en sammansvärjning som den amerikanska regeringen låg bakom eller att Förintelsen aldrig ägde rum.

Ovan nämnda konsperationsteorier är olika försök att förklara eller ta itu med något som upplevs som obegripligt och oacceptabelt. I detta avseende är det frågan om försvarsmekanismer - och ingenstans mer uppenbara än när det gäller områden som berör sexualitet och sexberoende.

Sexberoende förnekarna traskar alltså på en stig väl rest i tidigare epoker av dem som ville försvara sig mot olika företeelser som de fann mycket hotfulla. Detta gäller särskilt under modern tid i utvecklingen av sjukdomsmodeller relaterad till mental hälsa. Det har varit en mycket successivt och långvarig process att omvandla "dödssynderna" till mänskliga psykologiska lidanden och en fråga om mental hälsa.

 

Rädsla och avsky sedd som en fas i utveckling

Just därför att jag tror sexberoende förnekarna verkligen reagerar utifrån en omedveten rädsla tror jag inte heller att professionella som arbetar med sexberoende kan avfärda dem. Snarare behöver vi förstå. De kommer inte att försvinna. De kommer även i fortsättningen att förvirra allmänheten och stå i vägen för utveckling, ungefär på samma sätt som de som förnekar den globala uppvärmningen står i vägen när vi ska skydda biosfären.

I den takt som vidskepelser och rädsla kring sociala sjukdomar börjar försvinna, flyttas problemet genom en förutsägbar sekvens i allmänhetens medvetenhet. Denna process går från demonisering och kriminalisering till att se det som ett hälsoproblem och sedan till integration. Vi kan jämföra med alkoholism. Först sas det vara en moralisk brist, sen blev det ett juridiskt problem och försäkringsfråga, sedan en medicinsk sjukdom, och slutligen till en större samhällelig eller folkhälsofråga.

Om man bortser från olagliga sexuella beteenden betyder detta att samhällets nuvarande inställning till sexberoende har börjat gå förbi demonisering och kriminaliserings fasen, men har ännu inte nått den fas som handlar om att se det som ett hälsoproblem. Den övergången är på gång och kommer att mynna ut i en utveckling av allmänhetens medvetenhet, som i sin tur innebär att skingra rädsla och konfrontera dömande attityder. Även om det alltså finns ett antal signaler om att detta börjar ske (t ex att landstinget i Stockholm börjar behandla ”Hypersexuellstörning”) är det alltså upp till oss som arbetar med problemet att tålmodigt förklara.

 

”Denial is not a river in Egypt”

http://m.ur.se/#id_172641