Denna blogg är flyttad!
Denna blogg är flyttad till:
http://eriksundby.blogspot.se/
Taggat med:
sexberoende, hypersexuell störning, sex, porr, behandling, Erik Sundby
"Det handlar inte om att vänta på att stormen ska passera, utan om att lära sig dansa i regnet"
Vår sexualitet är en gåva som bör vara en integrerad och balanserad del av vår livserfarenhet. När sex blir allt mer tidskrävande; när vi får negativa konsekvenser av det vi gör utan att kunna upphöra med det som skapar problemen; när vi inte längre styr över vår sexualitet fungerar den istället som en barriär mot andra människor som ger näring till skam och självförakt. När vi berövar oss själva hälsosamma sexuella uttryck isolerar vi oss från möjligheten att knyta an hos andra. Sexuell hälsa skapar däremot intimitet och närhet som kännetecknas av tillit, respekt, glädje och trygghet.
Denna blogg är flyttad till:
http://eriksundby.blogspot.se/
sexberoende, hypersexuell störning, sex, porr, behandling, Erik Sundby
Verken sexberoende eller hypersexuellstörning kommer att
finnas med i den femte upplagan av den diagnostiska manualen för psykiatriska
diagnoser - DSM-V. Åsikter om detta beslut av American Psychiatric Association
(APA) varierar mellan olika personer som arbetar professionellt med människor.
Vissa terapeuter har tolkat APA: s beslut att utesluta dessa diagnoser från
DSM-V som en seger mot en "sex-negativ" diagnos, medan vi som
behandlar dessa problem är oroliga för konsekvenserna av denna försummelse (i mitt tycke) från APAs
sida:
1) Utan formella diagnostiska kriterier för att fastställa
förekomsten av problematiska sexuella beteenden kan terapeuter göra terapi på
många olika sätt som förvärrar de problematiska effekterna av tvångsmässiga
sexuella beteenden
2) Man gör det allmänt svårare för personer som söker
behandling för sexuellt tvångsmässiga beteenden. Korrekt behandling blir
oåtkomligt för många individer
I mitt yrkesval har jag som terapeut väldigt många gånger
sett de förödande resultaten av sexuella beteenden som löper amok och därför
känner jag mig besviken på APA: s ”dom”. Denna känsla av besvikelse gör
samtidigt att jag har svårt att låta bli att reflektera över deras egen
historia. Det dröjde till exempel väldigt länge innan de tog bort
homosexualitet som en psykiatrisk diagnos…
Oavsett detta blir effekterna av det hela både en fråga om
folkhälsa och personlig välbefinnande för många människor, eftersom sexuella
beteenden som man förlorat sin förmåga att styra över orsakar betydande
psykologisk, social, relationell och ekonomiskt lidande för enskilda individer
och deras familjer. I sina värsta scenarier kan de leda till sexuellt
överförbara sjukdomar, sammanbrott och uppbrott i familjer och en rad
juridiska, rättsliga och ekonomiska problem. Min syn är att problemet heter
sexberoende, men diagnosen hypersexuellstörningar kunde ändå ha varit ett steg
i rätt riktning för att legitimera problemet.
Argumentet att behandling för sexberoende är en företeelse
som lagts fram av "sex-negativa" personer och verksamheter bortser
helt från den smärta, förvirring, trauma, rädsla och hopplöshet som upplevs av
sexberoende personer och deras familjer. Detta riskerar att lämna i sin tur par
och familjeterapeuter (alltså de som brukar behandla äktenskapliga problem inom
ramen för monogami) med mycket få alternativ för att förklara beteenden hos en
make eller maka som ständigt har sex utanför äktenskapet. Hur kan en
familjerådgivare eller par terapeut erbjudande stöd till en person som vid
upprepade tillfällen är förrådd av sin makes eller makas otrohet? Förklarar
terapeuten bara att "din man är narcissist?" Eller att "din fru
kämpar med borderline personlighetsstörning"? Dessa förklaringar är
förenklingar, ofta felaktiga, och erbjuder lite terapeutiskt stöd när någon
försöker desperat förstå en makes kroniska mönster av svek och otrohet.
De flesta människor vill inte förråda det förtroende de har
tillsammans med en nära anhörig, och ännu färre vill att sina svek utvecklas
till ett kroniskt mönster som förstör sammanhållningen i familjen och livet i
allmänhet. Men detta är vad vi ser hos människor som kämpar med beroende,
oavsett om beroendet är alkohol, droger, spel eller tvångsmässiga sexuella och
sexuellt relaterade aktiviteter. Varför skulle vi inte se kroniska mönster av
sexuella beteenden som är destruktiva för familjelivet, yrkeslivet och
privatlivet som ett möjligt tecken på missbruk eller beroende?
Som terapeuter som ibland förlitar sig på DSM måste vi också
ge tilltro till våra observationer - även när våra observationer inte pekar på
några officiella diagnoser. Ta till exempel PTSD. Symptom som vanligen
förknippas med Post Traumatic Stress Disorder och traumatisk hjärnskada
beskrevs först 1915 av den engelska läkaren Charles Myers. Under hans tid
tyckte kritiker att det som Myers beskrev som "shell shock" inte var
ett legitimt tillstånd utan istället en serie av falska symptom som utagerades
av fega soldater under första världskriget. Men 65 år efter Myers först skrev
om ”shell-shock” införlivade APA Post Traumatic Stress Disorder som en legitim
psykisk störning i DSM-III.
I likhet med PTSD blir de flesta störningar i DSM bara
officiella diagnoser efter långa tider av forskning och debatt. Även om det
finns tydliga fördelar med detta (i processen att få in en företeelse i DSM
skärps kriterierna och argumenten för och emot), är det ibland som att klättra
uppför en hal bergsväg. Detta ingår i DSMs natur men kan också försätta många
terapeuter i en svår situation varje gång de konfronteras med konsekventa
mönster av psykiskt lidande som inte går att rada upp utifrån någon diagnos i
just DSM. Skulle terapeuten konceptualisera problemet genom filtret för en
befintlig diagnos som inte riktigt passar in? Eller ska terapeuten gå bortom
diagnos och konceptualisera problemet baserad på noggrant observerade
beteendemönster? Detta är den verklighet som drabbar terapeuter som ser mönster
av missbruk eller beroende i sina klienters sexuella beteenden.
Vi kan konceptualisera mönster av sexuella beteenden som
löper amok som ett missbruk eller beroende (trots utelämnandet av detta i
DSM-V). Eller vi kan försöka förstå dessa mönster genom att diagnostisera
depression, ångestsyndrom, olika slags relations problem eller
personlighetsstörning, men när vi gör det kommer vi inte riktigt till kärnan i
frågan och förnekar oss själva möjligheten att göra relevanta
behandlingsplaneringar.
När vi konceptualiserar kroniska sexuella beteenden som är
destruktiva för personers liv som ett beroende har vi helt plötsligt en
färdplan för att erbjuda behandling, stöd och hopp för att kunna hitta nya
beteendemönster. Vi använder en behandlingsplan som flyttar en person från
destruktiva sexuella beteenden mot hälsa, på samma sätt som andra behandlingar
för missbruk och beroende gör. Detta inkluderar stödgrupper, motiverande
samtal, psykosocial utbildning och kognitiv beteendeterapi som erbjuds i
antingen öppenvård eller sluten vård. Dessa behandlingsalternativ syftar till
upprättandet av känslomässig nykterhet från specifika sexuella beteenden som är
destruktiva och problematiska för den som är beroende. Processen att uppnå
nykterhet sammanfaller med att man upprättar ett stödnätverk, på samma sätt som
Anonyma Alkoholister har skapat socialt stöd för alkoholister i årtionden.
Genom att vara öppen för tanken att sexmissbruk och sexberoende finns behöver
terapeuter inte famla i mörkret när de hjälper någon med ett mönster av
sexuella beteenden som de förlorat kontrollen över. Istället kan terapeuten
utforma en behandlingsplan som bygger på allt vi redan lärt oss genom årtionden
av att behandla andra beroenden. Historiskt sett har välmenande läkare och terapeuter
trott att alkoholism inte var behandlingsbar och kallade det för andra saker.
Under tiden var det upp till dem som kämpade med sjukdomen att hitta ett sätt
att hjälpa sig själva och varandra. Nu håller det medicinska samfundet med om
att alkoholism är ett beroende. Sexberoende är i en liknande situation idag. I
grund och botten innebär detta att om vi behandlar sexberoende som ett beroende
fungerar detta för de som vill ha hjälp och är villiga att göra jobbet, på
samma sätt som när det gäller behandling för alkoholism. Jag har funnit att beroende personer uppskattar att få
reda på att det de gör som saboterar deras liv har ett namn och att de inte är
galna, utan att de vid något tillfälle förlorade kontrollen. Att hjälpa dessa
personer att uppnå nykterhet ger dem tillbaka kontrollen - en dag i taget.
0 kommentarer | Skriv en kommentar
För nästan 4000 år sedan infördes Hammurabis lagar, bl.a.
”Öga för öga, tand för tand”. Denna primitiva lag finns i viss mån även idag
och går att se bevis för lite varstans – och ibland går det till och med till
ytterligheter. Pga. våra begränsningar har få människor – kanske ingen av oss –
förmåga att se olika situationer helt klart och tydligt. Är inte det mesta
subjektivt? De flesta av oss kommer någon gång att hitta anledningar att spela
Gud som utmäter straff, antingen subtilt genom passiv-aggressivitet eller
uppenbart genom sabotage – eller genom vårt sexberoende. Vem som helst kan
tyckas vara en fiende i stunden, även nära och kära och de vi älskar. Ibland
triggas alltså våra personliga historiska mönster!
Känslor av besvikelse, ilska och orättvisa är vanliga under
hela barndomen. Splittringen som kan uppstå av att ha upplevt båda kärlek och
hat i relation till viktiga personer under uppväxttiden kan vara
traumatiserande, om inte möjlighet finns att på ett hälsosamt sätt integrera
eller härbärgera dessa ytterligheter. Jag kommer ihåg när jag var liten och
hade bråkat med mina föräldrar, hur jag kunde ligga på min säng och tänka –
”Tänk om jag vore död. Då skulle de ångra sig. Då skulle de be om förlåtelse.” -
Jag fick fantasibilder av hur de stod vid min grav och bad om ursäkt för det de
hade gjort, storgråtande i sin sorg – ”Kom tillbaka. Förlåt oss.” – Men då
skulle det minsann vara för sent! Att jag i så fall låg där död hade ingen
betydelse alls i det sammanhanget, jag skulle ju ändå få rättvisa och mina
föräldrar skulle få sitt straff! Senare i livet gjorde jag många andra saker
för att hämnas, men i stort sett kan man säga att jag låg kvar där i min säng
med mina fantasier om rättvisa och hämnd i många, många år.
Jag påminns om en gammal indiansaga. Jag kommer inte ihåg
hela sagan med den går ungefär så här:
Det var en farfar och
sonson som var ute på en skogsvandring. Framåt kvällen gjorde de upp en brasa
och hade det fint. Farfar sa till sonsonen – ”Jag tror att alla människor äger
två hundar. Den ena är blå (eller om det var någon annan färg?) och den är
bitsk. Den tycker inte om att man kommer nära och skäller på allt och alla. Den
andra är vitt (?) och tycker om att bli klappad och att springa på ängarna och
rulla sig i gräset. Och de här två hundarna slås ständigt med varandra.”
Grabben tänkte på det
där ett tag och så frågade han – ”Men farfar, vilken hund är det som vinner när
de slås?”
Varpå farfar svarade –
”Det beror på vilken man ger mat. Den som får mest näring vinner.”
När det uppstår konfliker i en miljö som är fast förankrad i
kärlek kan barn förverkliga intimitet i sina relationer. I känslomässigt
vacklande eller utarmade miljöer tycks alla kärleksfulla band hotas av en
konflikt.
Att stå upp för orättvisor eller att kräva vedergällning kan
vara förståeligt. Men att uppnå detta genom hat eller genom våld kommer aldrig
att leda till harmoni, välbefinnande eller sinnesro. Medlen måste vara lika med
det resultat man vill uppnå. Det enda motgift för hämnd är att älska sig själv
och känslan av att vara älskad. Är det möjligt att bjuda på kärlek, medkänsla,
medvetenhet och förståelse när hämndens låga förbrukar och tär? Vi behöver alla lära oss att utveckla tillit och
tro på oss själva i stället för att vara så pass beroende av andra människor att
minsta svek får oss att känna som att livet är över. Hämndlyssna tankar eller
handlingar är alltid ett tecken på att du ”matar fel hund.” Det finns inget i
den yttre världen som någonsin kommer att göra oss hela. Sinnesro är ett inre
arbete.
0 kommentarer | Skriv en kommentar
Följande är ett mejl jag skickat till Socialstyrelsen idag!
Det är få som kunnat undgå att uppmärksamma de många skandaler med sex som ledord som förmedlas via media så gott som
dagligen. Personal på behandlingshem för kemiskt beroende, terapeuter på
familjerådgivningar, människor som arbetar med familjerätt, kuratorer och
vårdpersonal kommer också i allt högre grad i kontakt med problematik med
sexuella förtecken. Information om sexberoende har vuxit
framför allt de senaste 5 åren. Antalet hjälpsökande individer och deras
familjer har också ökat väldigt mycket. Detta har fört med sig att fler och
fler som säger sig behandla sexberoende har satt upp skylten och erbjuder
hjälp. Men eftersom sexberoende inte är erkänd som diagnos i Sverige finns det
inte heller någon ansvarig myndighet som granskar, utövar tillsyn eller
kvalitetssäkrar dessa verksamheter. Faktum är att vem som helst kan slå upp en
skylt och erbjuda hjälp. Sen är det förmodligen upp till varje enskild
hjälpsökande att avgöra om just den verksamhet man söker hjälp hos ger korrekt
hjälp eller inte. Detta försvåras givetvis av att de flesta hjälpsökande och
deras anhöriga har fått så pass allvarliga negativa konsekvenser av
sexberoendet - och mår så dåligt över detta - att de vill ha nästan vad som
helst så fort som möjligt. Den som har finaste hemsida vinner.
Nu har även Landstingen börjat behandla sexberoende. Vilket för
vår del innebär en ojämn
fördelning mellan vår privata verksamhet och just landstinget. En orättvis
konkurrensfördelning där landstingen får alla resurser och vi som är privata
får ingenting. Återigen – eftersom sexberoende inte finns i Sverige finns det
inte heller någon upphandlings förfarande för tjänster som hänger ihop med
sexberoende, anhörigproblematik och medberoende relaterad till sexberoende.
Ändå är landstinget i Stockholm en konkurrent till oss. Jag vill tilläga att
inte ens där använder man sig av evidentbaserad metodik som bygger på
forskning. Man försöker göra sin egen statistiskt underlag för att senare kunna
hitta bra metodik. Detta låter ju bra men jag menar att det sker till men för
de patienter som söker hjälp – eftersom de inte får tillgång till den metodik
som redan finns. Det är som att uppfinna hjulet en gång till och skattebetalare
får betala.
Internationellt sett finns det redan
en standardisering av metodik som bygger på beprövad metod och
informationsutbyte. Det finns ett nätverk av professionella människor som
behandlar sexberoende på samma sätt – förutom när det gäller kulturella
skillnader. Informationsutbytet har pågått i många år och växer hela tiden. Jag
har personligen kontakt med sexberoende terapeuter i många länder. Man kan gå i
behandling för sexberoende hos oss i Stockholm och i t ex Los Angeles eller London
och det är samma behandling (faktum är att vi också haft ett antal patienter
som vi remitterat till dessa behandlingsverksamheter när de flyttat utomlands).
Det finns internationella seminarier där
deltagarna kommer från många olika håll och där det sker en ständig
uppdatering. Inget av detta känner man till i Sverige – förutom hos oss
eftersom vi deltar.
Vi kan ta den verksamhet som jag är ansvarig för
som exempel. Jag hade arbetat med behandling för kemiskt beroende väldigt många
år innan jag började arbeta med sexberoende (2002), med allt vad det innebär i
relation till socialtjänst och kriminalvård. Bl. a. var jag mån om att den
verksamhet jag och mina kollegor skulle utveckla skulle byggas upp på ett
korrekt sett. Vi införde etikregler och hörde av oss till socialstyrelsen och
försökte få en kontaktperson där. Vi startade ett system för journalföring och
införde verktyg för diagnostisering. Vi gick så långt att vi skaffade oss
tillstånd för att bedriva behandling för kemiskt beroende för att kunna
behandla de fåtal patenter som hade ett korsberoende där kemikalier ingick.
Medan vi utvecklade vår verksamhet insåg vi att vi behövde mer kunskap för att
kunna erbjuda hjälpsökande bättre hjälp. Vi åkte till USA och utbildade oss
specifikt för att arbeta med sexberoende. . Eftersom vi är ett privat företag
går all vår ev. vinst till att utbilda och uppdatera vår personal. För
närvarande är vi i en situation där vi har tillstånd att bedriva behandling för
sexberoende i USA och är erkända och godkända båda där och internationellt
sett. Vår klinik är välkänd i ett internationellt sammanhang och vi tar också
emot patienter från många olika länder i EU, Afrika, mellanöstern – ja, t.o.m.
Hong Kong!
Vi vill bli granskade. Jag har själv pratat med olika människor på
socialstyrelsen och i landstingen under åren som gått. Många förstår vårt
problem, men det finns ingen som tar tag i det från myndigheternas sida. För
närvarande startar jag upp en utbildning för människor som är intresserade av
att arbeta med sexberoende/hypersexualitet för att vi ska kunna sprida
kunskapen och de evidentbaserade behandlingsmetoder vi lärt oss själva under
årens lopp och genom det vi lärt oss i certifieringen vi fått i USA. Min personal och jag tycker det vore oerhörd
tragiskt om behandling för sexberoende förknippas med geschäft.
På DBK har vi startat en intresseorganisation för människor som
behandlar sexberoende utifrån evidens och forskning med statistiskt underlag.
Den organisationen heter European Sex Addiction Therapists (ESAT). En så länge
är medlemsantalet låg men det kommer att växa.
Men vad – om något - kan socialstyrelsen göra?
DBK är en privat behandlingsverksamhet som startade 2004. Vi är
Europas äldsta och mest erfarna verksamhet. Vi är idag tio personer som arbetar
där – alla har gått eller går i utbildning för att arbeta specifikt med
sexberoende. Sedan vi startade vår verksamhet har c:a 1230 personer gjort behandling,
inklusive anhöriga. Av dessa är det 75 % som hittat ett nytt sett att leva.
Alltså en högre siffra än det som brukar uppges vid behandling för kemiskt
beroende.
Erik Sundby, verksamhetschef
DBK
...de flesta människor upplever Jul och Nyår som en glad period
fylld av familjesamvaro, kontakt med nära vänner och glada fester. För
sexberoende personer och deras anhöriga kan dock Jul och Nyårshelgerna vara en prövning. För dessa individer är helgerna stressande och det kan
kännas obehagligt att behöva vara ”lycklig”, sorglös och känslomässigt närvarande (eller åtminstone låtsas vara det). Ibland är tillfrisknande sexberoende personer
överväldigade av trycket och kan t.o.m. återgå till sina gamla utagerandemönster.
Och många ännu-inte-i-tillfrisknandet
sexberoende personer upptäcker hur de eskalerar i sina destruktiva mönster. Antingen
tillbringar de mer tid i sina utageranden eller så ökar de den känslomässiga
intensiteten i sina beteenden genom att delta i nya, mer kraftfulla och
spänningsfyllda handlingar.
Lyckligtvis finns det ett antal steg som alla sexberoende
personer kan vidta för att bibehålla eller till och med påbörja nykterhet under
Julhelgen.
Om du redan är i tillfrisknande för sexberoende:
• Håll dig till dina vanliga rutiner så mycket som möjligt.
Även om dessa sannolikt kommer att störas av lediga dagar, fester och andra evenemang.
Rutiner ger tröst och trygghet, och välbefinnande är mycket viktigt under stressiga
tider. Håll dig till ditt vanliga schema när det gäller att gå på gym, städa
huset, titta på din favorit TV-program, etc.
• Fortsätt att delta i dina terapisessioner, 12-stegsmöten
eller i andra stödgrupper och tillfrisknande sammanhang. Du kanske även behöver
delta i några extra möten? De flesta tillfrisknande
personer tycker helgdagar är svåra och att tala om det på gruppnivå hjälper
inte bara dig utan alla andra i rummet.
• Försök att inte FROSSA med alkohol. Bara för att du inte
kan agera ut sexuellt eller romantiskt betyder det inte att du måste bedöva dig
själv med drinkar! I tillfrisknandets värld kallas detta för att byta platser
på Titanic. Utsikten är annorlunda, men fartyget sjunker fortfarande.
• Använd inte julskinkan för att slå på dig själv (alltså för
att du äter för mycket)! Ingen är perfekt. Att slå sig sönder och samman över
en relativt ofarlig överseende under en säsong där även alla andra människor
ibland kämpar med självbehärskning är meningslöst, och en snabb väg till
återfall.
• Ta hand om dig. Ibland tillbringar sexberoende personer så
mycket tid med att oroa sig för andra (make, barn, etc.) under lediga tider att
de glömmer bort sig själva. Förutom grundläggande egenvård (t ex att äta rätt,
få tillräckligt med sömn, gå på möten, och checka in med din sponsor), bör du
köpa dig en gåva eller ta några minuter att helt enkelt fly stojet och stimmet
och njuta av ensamheten och tystnaden. Många i tillfrisknande upplever en kort
paus som ett bra sätt att ladda batterierna.
• Undvik att isolera dig. Om du bor ensam är det bra att komma
ut ur huset för att bara ta en promenad, en bit mat, se en film eller umgås med
familjemedlemmar eller vänner i tillfrisknande. Ju mer du är i närheten av
stödjande människor i ditt nätverk, desto mindre sannolikt är det att du tar
ett återfall.
• Om du verkligen kämpar med att avhålla dig, hitta ett sätt
att hjälpa en annan person. Detta gör verkligen jobbet. Volontär på ett
härbärge, hjälpa till i olika frivillig organisationer, eller bäst av allt,
hitta ett sätt att hjälpa en annan sexberoende eller förälskelseberoende att
hålla sig fri från utageranden.
• Använd inte fantasin om att alla andra har en perfekt Jul–
och Nyårhelg och du är den enda som behöver kämpa. ALLA kämpar. Mediebilden av
lyckliga familjer leende och sjungande medan de shoppar eller småmysigt
slurpande i sig glögg framför en varm brasa är inte verkligheten. Verkliga
livet är stökigt. Verkliga människor är röriga. Riktiga helger är också röriga
och stressande för många människor ... och det är helt OK.
Om du fortfarande är aktiv i ditt sexberoende eller
förälskelseberoende:
Nu är en bra tid att räcka ut en hand och be om och ta emot
hjälp. Den bästa Nyårs gåva du kan ge dig själv och dina nära och kära är sexuell
och romantisk nykterhet. Att gå på ett möte eller prata med en certifierad
sexberoende terapeut är fina första steg. Du kanske inte "blir bra" i
tid för att njuta fullt ut av den här julen, men med lite hårt arbete och
engagemang kan du se till att framtida säsonger är fyllda med äkta intimitet
och glädje. Certifierade sexberoende terapeuter finns på DBK
(www.dbksverige.se), eller så kan du söka upp möten genom att söka på webbplatserna
för SLAA, SAA eller ASD.
Jag önskar alla människor en god Jul och ett gott Nytt
år!
Sexberoende, hypersexualitet, återfall, tillfrisknande, Erik Sundby, medberoende, anhöriga, relationer, julhelg, nyårshelg, ledigheter, semester
0 kommentarer | Skriv en kommentar
Själva idén om sexberoende kan få en del människor att se rött. Nu menar jag de som raljerar över ”myten” om sexberoende, de som argumenterar för att sexberoende är bara en ursäkt för att bete sig illa för den som håller på och ett sätt att tjäna pengar för de som arbetar med det.
En sexberoende förnekares anatomi
Själv föredrar jag att se dessa förnekare som en del i ett större socialt
fenomen som i sig är värd att studera. För närvarande kommer dessa förnekare i
två ”smaker”. Motståndare till sexberoende konceptet tror att;
1. Sexberoende är egentligen normala beteenden
Dessa är de personer som har försvarsreaktioner mot allt vad sexberoende
och behandling för detta heter. De ser det som ett sätt att hålla tillbaka
människors behov av att vara sexuellt frigjorda. På deras bloggar och i deras
kommentarer på nätet brukar de skämtsamt (nervöst?) försvara beteenden kring
vilka de verkar ha någon slags obekräftad och obearbetad skamkänsla. Budskapet
är – ”Alla gör det och du tycker det är sjukt bara för att du är så pryd!”. Det
gamla terapimässiga talesättet – ”Obearbetad skam leder till skamlösa
beteenden” – gäller för många av dessa personer. Samtidigt som inställningen är
ologisk till sin natur är dessa personer oftast felaktigt informerade. En
bidragande orsak till missinformationen är att utbildnings institutioner inte
heller har korrekt och uppdaterad information om sexberoende. Sexolog
utbildningarna på universiteten t ex har nästan ingen information om
sexberoende. Frivilliga organisationer som tillhandahåller hjälp för människor
som har sexuella problem har inte heller relevant information eller
evidentbaserad behandlingsmässiga strategier för sexberoende.
2. Sexberoende är egentligen en ursäkt för att slippa
ta ansvar för sina dåliga beteenden
Detta argument kommer från alla möjliga håll, inklusive läroverk och forskningsvärlden.
Det är en minimering av allvaret i problemet och det lidande som sexberoende
kan orsaka. Budskapet är ungefär – ”De som kallar sig för sexberoende beter sig
bara illa och de måste ta ansvar för det de gör istället! Skärp er!” Argument nummer
två kan också ta följande form – ”Om sex är ett beroende så är allting det”
eller ”Om vi tillåter att kalla vad som helst för ett beroende kommer det att
sluta med att ingen tar ansvar för någonting”.
Bege dessa argument innebär i slutändan att vi inte bör behandla frågan
om tvångsmässiga sexuella beteenden och följaktligen inte göra någonting åt
det.
Vi behöver förstå förnekare, inte döma dem
Förnekare har alltid funnits i relation till nästan varje ovälkommen
företeelse som vuxit fram under människans historia. Ibland har man tagit en
socialt accepterat position som överensstämmer med religiösa eller andra dogmer
och agerat i enlighet med detta; bränt kättare på bål eller fängslat psykiskt
sjuka. I andra fall har de helt enkelt snurrat iväg i tokiga
konspirationsteorier som att terroristattackerna i New York var i verkligheten
en sammansvärjning som den amerikanska regeringen låg bakom eller att
Förintelsen aldrig ägde rum.
Ovan nämnda konsperationsteorier är olika försök att förklara eller ta itu
med något som upplevs som obegripligt och oacceptabelt. I detta avseende är det
frågan om försvarsmekanismer - och ingenstans mer uppenbara än när det gäller
områden som berör sexualitet och sexberoende.
Sexberoende förnekarna traskar alltså på en stig väl rest i tidigare epoker
av dem som ville försvara sig mot olika företeelser som de fann mycket
hotfulla. Detta gäller särskilt under modern tid i utvecklingen av
sjukdomsmodeller relaterad till mental hälsa. Det har varit en mycket
successivt och långvarig process att omvandla "dödssynderna" till
mänskliga psykologiska lidanden och en fråga om mental hälsa.
Rädsla och avsky sedd som en fas i utveckling
Just därför att jag tror sexberoende förnekarna verkligen reagerar utifrån
en omedveten rädsla tror jag inte heller att professionella som arbetar med
sexberoende kan avfärda dem. Snarare behöver vi förstå. De kommer inte att
försvinna. De kommer även i fortsättningen att förvirra allmänheten och stå i
vägen för utveckling, ungefär på samma sätt som de som förnekar den globala
uppvärmningen står i vägen när vi ska skydda biosfären.
I den takt som vidskepelser och rädsla kring sociala sjukdomar börjar
försvinna, flyttas problemet genom en förutsägbar sekvens i allmänhetens
medvetenhet. Denna process går från demonisering och kriminalisering till att
se det som ett hälsoproblem och sedan till integration. Vi kan jämföra med
alkoholism. Först sas det vara en moralisk brist, sen blev det ett juridiskt
problem och försäkringsfråga, sedan en medicinsk sjukdom, och slutligen till en
större samhällelig eller folkhälsofråga.
Om man bortser från olagliga sexuella beteenden betyder detta att
samhällets nuvarande inställning till sexberoende har börjat gå förbi
demonisering och kriminaliserings fasen, men har ännu inte nått den fas som
handlar om att se det som ett hälsoproblem. Den övergången är på gång och
kommer att mynna ut i en utveckling av allmänhetens medvetenhet, som i sin tur
innebär att skingra rädsla och konfrontera dömande attityder. Även om det
alltså finns ett antal signaler om att detta börjar ske (t ex att landstinget i
Stockholm börjar behandla ”Hypersexuellstörning”) är det alltså upp till oss
som arbetar med problemet att tålmodigt förklara.
”Denial is not a river in
Egypt”
0 kommentarer | Skriv en kommentar
http://m.ur.se/#id_172641
0 kommentarer | Skriv en kommentar
0 kommentarer | Skriv en kommentar